Snart är tiden inne

Om en vecka...
så har jag en tid bokad på Sös...
Känns förjävligt måste jag säga.
Men är väl mer eller mindre tvungen.
Tänker mycket på det.
Och överallt ser jag barn.
När barnvagnarna rullat in i tunnelbanevagnen sitter jag och önskar,
att jag också fick hålla om mitt barn precis sådär.
Men jag kommer aldrig ens att få se de.
Om jag gör det.
Alltså.

Allt logiskt pekar åt att ta bort de,
men jag vill inte!
Kommer sörja dig alltid.
Älskar dej, fast du inte finns.

Allt eller inget.

Jag har aldrig varit bra på att bestämma mig, på att prioritera.
Är ju så himla velig!
Hur fan ska jag kunna ta ett sånt här beslut??
De förändrar ju ALLT! Precis ALLT!
Tidspress blir de också, och press från alla andra som säger:
- Aja, jag hoppas du kommer fram till rätt beslut...
Rätt beslut??
Fan vet dom?? Finns de ens nåt rätt beslut?

Ofta går jag runt och låtsas som att de aldrig hänt.
Som att jag inte har något att tänka igenom.
Precis som om de skulle lösas av sig själv.

Sen blir jag tvungen att pressa mig själv.
Jag vill ju ta ett bra beslut, ett genomtänkt, så att de känns rätt! Fast de e jobbigt.
Men då känner jag paniken komma krypandes.
Jag blir ledsen.

Faan att de skulle bli såhär....
Hur kunde jag va så dum??
Faaaaaaaaaan!

Ljuger gör jag också, en riktigt ful lögn.
Snälla förlåt mig!
Men jag måste....

Det är svårt, riktigt svårt.
Tårarna kommer ofta.
Beslutet lutar väl åt ena hållet, åt de hållet alla andra vill att jag ska gå.
För de skulle ju aldrig funka? Eller?
Men jag vill ju inte... JAG VILL INTE!
Jag tror inte att jag kan...att jag klarar de....
Är rädd, jätterädd.
Så rädd har jag nog aldrig varit förut.
"Du finns inte", men jag älskar dig redan.
Vad som än händer, så älskar jag dig!