Snart är tiden inne

Om en vecka...
så har jag en tid bokad på Sös...
Känns förjävligt måste jag säga.
Men är väl mer eller mindre tvungen.
Tänker mycket på det.
Och överallt ser jag barn.
När barnvagnarna rullat in i tunnelbanevagnen sitter jag och önskar,
att jag också fick hålla om mitt barn precis sådär.
Men jag kommer aldrig ens att få se de.
Om jag gör det.
Alltså.

Allt logiskt pekar åt att ta bort de,
men jag vill inte!
Kommer sörja dig alltid.
Älskar dej, fast du inte finns.