Snart är tiden ute!

Lite mer än två dygn kvar,
sen ska beslutet vara taget.
Forfarande ändrar jag mej från timme till timme.
Jag gör inget annat än gråter.
Men jag tror...att jag är tvungen att ta bort dig.
Om jag nu klarar det.
På onsdag morgon ska jag svälja tre stora tabletter, efter dem är det kört (som barnmorskan uttryckte de). Sen tar de bort DET under operationen.
Fy faaan.
När jag var på SÖS fick jag göra ultraljud,
gynekologen pratade med sin kollega:
- Okeej, lite längre hit. Såå, däär, ser du? Där är hjärtat.
Jag hajjade till.
Hjärtat??
Herrgud, mitt barn har redan ett hjärta!
Hade jag inte ens tänkt på.
Men de väl klart...
Skärmen var vänd ifrån mig, jag ville fråga om jag fick titta.
Men jag vågade inte. Titta alltså.
Hur ska jag kunna ta bort dig om du till och med har ett hjärta?
De berättade att jag var i vecka 8,4.
Sen frågade de om jag verkligen var säker på att det var det här jag ville?
- Jaa... Eller asså neej. Eller...jag vet inte...suckade jag medan tårarna rann ner för kinderna.
De föreslog en tid hos kuratorn, som jag gick med på.
Den är imorgon bitti.
Jag verkade virrig, borta och puckad.

Nu är jag hemma hos mina föräldrar, de pressar på om aborten en del.
Speciellt Mamma.
Hon har sagt elaka saker idag.
Jag orkar inte...

Slutat ljuga har jag i alla fall.
Det kändes så fel.
Jag var tvungen att berätta sanningen, och de gick ganska bra.

Känns som att jag är mer eller mindre tvungen till abort,
fast jag vill inte.
Det gör så ont...
Kommer leva med skam och ånger för resten av mitt liv.
Och jag kommer nog sörja dig länge, min dotter eller son.
Min Maja eller Teodor.
Jag fruktar stunden som snart är här.
Är rädd. Och ledsen.
Fast mest ledsen tror jag.
Och jag känner stor skuld.
Som ingen kan förlåta mig för.
Ska jag förlåta mig själv??
Aldrig!