Indien

Nu har jag varit har i 1 vecka exakt!

Jag tycker om Indien men det ar svart, pa manga satt liknar det Afrika.

Det blir kanlsomassigt svart ofta, jag ifragasatter mina val och beteenden jamnt.

Och for hundrade gangen tanker jag att volontararbete ar omojligt!

Borjar lara kanna kulturen mer och mer, manniskorna ar snalla...

Pa ett satt trivs jag men kanner mig sa last pa platsen!!

Jag befinner mig inomhus jamnt, hemma eller pa jobbet, och det finns inget att se eller gora runt omkring, de finns bara likadana hus overallt. Thats it.

Sa blir uttrakad och frustrerad. Jag kanner mig inte fri.

Men jag ar anda glad att jag ar har!

Jag har borjat sakna mitt barn igen,
mycket.

Vill bara ha de tillbaka!

Men anda sa vill jag det inte.

Jag kanner mig som en hemsk person ocksa.

Jag har dodat mitt eget barn.

Det var mitt eget val.

Och det var inte ratt.

Det var inte ratt att behalla heller tycker jag.

Valet kandes omojligt att gora.

Jag saknar de sa...

sa mycket!

Saknar allt, illamaendet och trottheten,

dess narvaro, min karlek och narhet till det.

Det var den varsta tiden nagonsin i mitt liv.

Men samtidigt den basta.

Jag kommer alltid att undra vem du var.

Och alltid, alltid att alska dig.

Mitt barn.

India, here I come!!!

För att ge er en uppdatering av mitt förra deprimerande inlägg vill jag bara säga
att det faktiskt inte var sant!
Jag gjorde bort mig totalt!
När du äntligen kom tillbaka var allt så underbart.
Men NU, är det jag som sticker!
Fem veckor ska jag vara i Indien!
Jag är nervös, är inte tillräckligt förberedd tycker jag.
Och jag har brist på ideer.
Hoppas det går bra!
Åker alltså som volontär igen.
Fy faan vad jag kommer sakna dig!
I går pratade vi om att förlova oss ett tag efter att jag kommit tillbaka.
Jag är jätteglad.
Vill ha dig nära jämnt!!

Ännu ett deprimerande inlägg...

För två dagar sen var jag så himla glad!
Snaaart skulle du komma hem!
Jag längtade såååååå mycket!
Men då,
ännu en gång.
Ser jag ett nytt inlägg på din profil från en tjej.
Ännu en gång,
krossade du mig.
Du kommer väl säga att inget är sant.
Igen.
Jag är ett jävla vrak.
Kan inte sova på nätterna.
Faan vad jag önskar att jag inte tyckte om dig så mycket.
Jävla skit!
Tänker att jag kanske bara borde avsluta allt innan jag faller ännu djupare.
Innan jag når botten.

Ta mig till Afrika!

Ångesten förföljer mig.
Känns som att jag bara vill springa och gömma mig från livet.
Jag är rädd för allt just nu.
Men mest för misslyckanden.
Allt är så tungt.
Och jag är så himla trött!

Jag saknar dig!
Tänker på dig ständigt.
Fast du bara varit borta ett par dagar så känns det som en evighet.
Känner mig så lycklig när jag är med dig.

Jag tycker inte om mitt liv i Sverige.
Det är så svårt för mig här.
Så mycket krav och press.
Jag saknar Afrika. Och friheten.