Indien

Nu har jag varit har i 1 vecka exakt!

Jag tycker om Indien men det ar svart, pa manga satt liknar det Afrika.

Det blir kanlsomassigt svart ofta, jag ifragasatter mina val och beteenden jamnt.

Och for hundrade gangen tanker jag att volontararbete ar omojligt!

Borjar lara kanna kulturen mer och mer, manniskorna ar snalla...

Pa ett satt trivs jag men kanner mig sa last pa platsen!!

Jag befinner mig inomhus jamnt, hemma eller pa jobbet, och det finns inget att se eller gora runt omkring, de finns bara likadana hus overallt. Thats it.

Sa blir uttrakad och frustrerad. Jag kanner mig inte fri.

Men jag ar anda glad att jag ar har!

Jag har borjat sakna mitt barn igen,
mycket.

Vill bara ha de tillbaka!

Men anda sa vill jag det inte.

Jag kanner mig som en hemsk person ocksa.

Jag har dodat mitt eget barn.

Det var mitt eget val.

Och det var inte ratt.

Det var inte ratt att behalla heller tycker jag.

Valet kandes omojligt att gora.

Jag saknar de sa...

sa mycket!

Saknar allt, illamaendet och trottheten,

dess narvaro, min karlek och narhet till det.

Det var den varsta tiden nagonsin i mitt liv.

Men samtidigt den basta.

Jag kommer alltid att undra vem du var.

Och alltid, alltid att alska dig.

Mitt barn.