Jag vill ju tro på dej,
att de inte är sant.
Men nu börjar de bli svårt.
Och pressen är stor.
Känner mig sviken,
men jag vill att du ska va så som du verkar vara.
Jag tycker ju om dig så!
Snälla va inget annat!
Nu minns jag dig igen min ängel,
tänker på dig ständigt.
Saknar dig.
Jag känner mig tom när du inte finns längre.
Jag är så trött,
och jag orkar inte gråt mer...
torsdag 22 januari 2009
torsdag 15 januari 2009
Är du verkligen borta?
Idag känns allt konstigt.
Jag är ändå ganska glad.
Det känns som att gårdagen aldrig ägde rum.
Som att de bara var en dröm.
Men när jag tänker på de,
den starka känslan av att något fattades när jag vaknade...
Då blir jag ledsen,
men slår bort tankarna rätt snabbt.
Har varit hos frisören ida, klippte och färgade.
Det behövdes verkligen!
Hade inte gjort något på år och dagar,
det såg ut som ett fågelbo!
När jag kom hem duschade jag igen, sminkade mig lite och klädde mig fin.
Kände mig liksom renare efteråt.
Vill igentligen inte glömma,
men just nu, precis efteråt,
så är det skönt.
Men snart,
snart ska jag minnas dig igen hjärtat!
Jag är ändå ganska glad.
Det känns som att gårdagen aldrig ägde rum.
Som att de bara var en dröm.
Men när jag tänker på de,
den starka känslan av att något fattades när jag vaknade...
Då blir jag ledsen,
men slår bort tankarna rätt snabbt.
Har varit hos frisören ida, klippte och färgade.
Det behövdes verkligen!
Hade inte gjort något på år och dagar,
det såg ut som ett fågelbo!
När jag kom hem duschade jag igen, sminkade mig lite och klädde mig fin.
Kände mig liksom renare efteråt.
Vill igentligen inte glömma,
men just nu, precis efteråt,
så är det skönt.
Men snart,
snart ska jag minnas dig igen hjärtat!
onsdag 14 januari 2009
Nu är det över...
The day after tomorrow.
Idag berättade någon för mig att du svikit mig.
Nu orkade jag inte mer.
Bad dig bara dra åt helvete.
Kände igentligen inte så mycket,
jag var rätt tom.
Orkade inte känna.
Jag var ju så jäävla trött! Så jävla trött! I både kropp och själ.
Du ringde och sa att det inte var sant,
vi bestämde att vi skulle ses imorn.
Jag ville det, för jag ville säga hejdå på riktigt.
Och berätta vad jag kände.
Nu hade jag bestämt mig också,
jag måste göra det....
Jag träffade dig på stan.
Hade klätt upp mig lite, vet inte varför igentligen.
När du kom ville jag inte ge dig en kyss,
du förstod inte varför.
Trodde du själv att jag bara glömt??
Vi gick ut och pratade.
Jag sa att gick inte kunde lita på dig,
men att jag var ledsen om du faktiskt talade sanning.
Bad dig att ge mig tid.
Du tänkte gå men jag höll dig kvar.
Vi var tysta och stämningen var kall innan vi skildes åt.
Väl hemma tvingade jag mig själv att äta.
Sen fick jag höra mer om vad du gjort...
Så du hade verkligen ljugit?
Faaaan...
Grät som en liten snorunge.
Sminket rann nedför kinderna.
Skickade ett meddelande till dig,
bad dig att inte kontakta mig mer och berättade att jag skulle sakna dig fast du inte var den jag trott...
Lägenheten var rörig, men orkade inte lyfta ett finger.
Jag satt bara och grät och tänkte.
En halvtimme senare plingade det på dörren.
Torkade tårarna och gick och kikade genom hålet.
Faaan... Jag suckade.
Öppnade, och där stod du.
- Får jag komma in?
Jag såg ner i golvet och flyttade på mig.
Länge stod du och försökte få mig att förstå att allt jag hört var lögn.
Några tårar sprang ner för mina kinder och jag protesterade ett tag innan jag lät dig stanna.
Här i röran. Den började jag plocka med rätt snabbt.
Jag ville tro på dig, ville blunda och låtsas att allt var bra.
Även om jag inte visste.
Så det gjorde jag.
Berättade också vad jag bestämt mig för,
du vart ledsen.
Det blev en fin natt.
Med mycket mys, prat och skatt.
Det behövde jag.
Nästa morgon när du hade åkt,
skulle tabletterna tas innan jag åkte iväg till sjukhuset.
Jag var rädd och ledsen, grät mycket.
Efter dem går det inte att ändra sig.
Tre stycken är det.
"Förlåt mig, snälla förlåt!
Men jag måste, okej?
Menade aldrig att de skulle bli såhär.
Vill igentligen ha dig, jag lovar!
Om DU vill, så kommer jag alltid att vara din mamma ändå!
Någon gång, kanske vi ses...
Jag älskar dig mitt barn!
Förstår du det?
Jag är så ledsen, men jag tar farväl nu.
Jag älskar dig!" viskade jag.
Sen tog jag några djupa andetag och tvekade ett par gånger innan jag tvingade i mig dem.
Mamma var med mig på sjukhuset.
När vi väl var på rätt avdelning och så fick jag en säng och sjukhuskläder att byta om till.
Då blev jag nevös och tårarna började rinna nästan direkt.
Mamma satt och löste korsord med mig för att hålla mig upptagen.
Nu kände jag att jag ångrade mig, inte på ett panikslaget sätt,
utan jag bara...konstaterade det.
Önskade att jag bara kunde trolla bort det, men det här var för mycket.
För stort och för ont liksom...
Fy faan... är det verkligen värt det?
Någon timme senare blev jag inkallad.
Mamma sa hejdå och försäkrade mig om att hon väntar där medan de vandrade iväg med min säng. Tårarna sprutade.
Nu var jag rädd på riktigt!
När jag jag satt på gynstolen inne i operationsrummet började jag skaka och andas lite snabbare.
De var snälla och försökte lugna mig.
Jag var så rädd, för att somna och inte ha någon kontroll eller vetskap om vad som hände... för den där jävla nålen som skulle in handen på mig och för...för att du snart inte skulle finnas.
När de väckte mig var jag inne på rummet igen.
I samma sekund som jag vaknade började jag gråta, skaka och hyperventilera.
-Det är borta!!! sa jag.
De försökte lugna mig och sa att jag borde försöka somna om.
Efter en stund gick personalen ut, mamma var kvar och hjälpte mig.
Hon försökte om och om igen få mig att andas lugnare.
Hennes fingrar drog igenom mitt hår och smekte min axel.
De tog lång tid innan jag andades normalt och slappnade av.
Jag blundade och det såg ut som att jag sov, jag var så trött!
Men jag kunde inte sova.
Så efter en stund slog jag upp ögonen mot ljuset och bad om något att äta.
Jag fick några smörgåsar och äppeljuice.
Kände mig groggy, så jag blundade mest och åt sakta.
När jag ätit färdigt ringde du och frågade hur jag mådde.
Jag tyckte om det.
Någon timme senare åkte vi hem.
Nu var allt över.
Idag berättade någon för mig att du svikit mig.
Nu orkade jag inte mer.
Bad dig bara dra åt helvete.
Kände igentligen inte så mycket,
jag var rätt tom.
Orkade inte känna.
Jag var ju så jäävla trött! Så jävla trött! I både kropp och själ.
Du ringde och sa att det inte var sant,
vi bestämde att vi skulle ses imorn.
Jag ville det, för jag ville säga hejdå på riktigt.
Och berätta vad jag kände.
Nu hade jag bestämt mig också,
jag måste göra det....
Jag träffade dig på stan.
Hade klätt upp mig lite, vet inte varför igentligen.
När du kom ville jag inte ge dig en kyss,
du förstod inte varför.
Trodde du själv att jag bara glömt??
Vi gick ut och pratade.
Jag sa att gick inte kunde lita på dig,
men att jag var ledsen om du faktiskt talade sanning.
Bad dig att ge mig tid.
Du tänkte gå men jag höll dig kvar.
Vi var tysta och stämningen var kall innan vi skildes åt.
Väl hemma tvingade jag mig själv att äta.
Sen fick jag höra mer om vad du gjort...
Så du hade verkligen ljugit?
Faaaan...
Grät som en liten snorunge.
Sminket rann nedför kinderna.
Skickade ett meddelande till dig,
bad dig att inte kontakta mig mer och berättade att jag skulle sakna dig fast du inte var den jag trott...
Lägenheten var rörig, men orkade inte lyfta ett finger.
Jag satt bara och grät och tänkte.
En halvtimme senare plingade det på dörren.
Torkade tårarna och gick och kikade genom hålet.
Faaan... Jag suckade.
Öppnade, och där stod du.
- Får jag komma in?
Jag såg ner i golvet och flyttade på mig.
Länge stod du och försökte få mig att förstå att allt jag hört var lögn.
Några tårar sprang ner för mina kinder och jag protesterade ett tag innan jag lät dig stanna.
Här i röran. Den började jag plocka med rätt snabbt.
Jag ville tro på dig, ville blunda och låtsas att allt var bra.
Även om jag inte visste.
Så det gjorde jag.
Berättade också vad jag bestämt mig för,
du vart ledsen.
Det blev en fin natt.
Med mycket mys, prat och skatt.
Det behövde jag.
Nästa morgon när du hade åkt,
skulle tabletterna tas innan jag åkte iväg till sjukhuset.
Jag var rädd och ledsen, grät mycket.
Efter dem går det inte att ändra sig.
Tre stycken är det.
"Förlåt mig, snälla förlåt!
Men jag måste, okej?
Menade aldrig att de skulle bli såhär.
Vill igentligen ha dig, jag lovar!
Om DU vill, så kommer jag alltid att vara din mamma ändå!
Någon gång, kanske vi ses...
Jag älskar dig mitt barn!
Förstår du det?
Jag är så ledsen, men jag tar farväl nu.
Jag älskar dig!" viskade jag.
Sen tog jag några djupa andetag och tvekade ett par gånger innan jag tvingade i mig dem.
Mamma var med mig på sjukhuset.
När vi väl var på rätt avdelning och så fick jag en säng och sjukhuskläder att byta om till.
Då blev jag nevös och tårarna började rinna nästan direkt.
Mamma satt och löste korsord med mig för att hålla mig upptagen.
Nu kände jag att jag ångrade mig, inte på ett panikslaget sätt,
utan jag bara...konstaterade det.
Önskade att jag bara kunde trolla bort det, men det här var för mycket.
För stort och för ont liksom...
Fy faan... är det verkligen värt det?
Någon timme senare blev jag inkallad.
Mamma sa hejdå och försäkrade mig om att hon väntar där medan de vandrade iväg med min säng. Tårarna sprutade.
Nu var jag rädd på riktigt!
När jag jag satt på gynstolen inne i operationsrummet började jag skaka och andas lite snabbare.
De var snälla och försökte lugna mig.
Jag var så rädd, för att somna och inte ha någon kontroll eller vetskap om vad som hände... för den där jävla nålen som skulle in handen på mig och för...för att du snart inte skulle finnas.
När de väckte mig var jag inne på rummet igen.
I samma sekund som jag vaknade började jag gråta, skaka och hyperventilera.
-Det är borta!!! sa jag.
De försökte lugna mig och sa att jag borde försöka somna om.
Efter en stund gick personalen ut, mamma var kvar och hjälpte mig.
Hon försökte om och om igen få mig att andas lugnare.
Hennes fingrar drog igenom mitt hår och smekte min axel.
De tog lång tid innan jag andades normalt och slappnade av.
Jag blundade och det såg ut som att jag sov, jag var så trött!
Men jag kunde inte sova.
Så efter en stund slog jag upp ögonen mot ljuset och bad om något att äta.
Jag fick några smörgåsar och äppeljuice.
Kände mig groggy, så jag blundade mest och åt sakta.
När jag ätit färdigt ringde du och frågade hur jag mådde.
Jag tyckte om det.
Någon timme senare åkte vi hem.
Nu var allt över.
söndag 11 januari 2009
Snart är tiden ute!
Lite mer än två dygn kvar,
sen ska beslutet vara taget.
Forfarande ändrar jag mej från timme till timme.
Jag gör inget annat än gråter.
Men jag tror...att jag är tvungen att ta bort dig.
Om jag nu klarar det.
På onsdag morgon ska jag svälja tre stora tabletter, efter dem är det kört (som barnmorskan uttryckte de). Sen tar de bort DET under operationen.
Fy faaan.
När jag var på SÖS fick jag göra ultraljud,
gynekologen pratade med sin kollega:
- Okeej, lite längre hit. Såå, däär, ser du? Där är hjärtat.
Jag hajjade till.
Hjärtat??
Herrgud, mitt barn har redan ett hjärta!
Hade jag inte ens tänkt på.
Men de väl klart...
Skärmen var vänd ifrån mig, jag ville fråga om jag fick titta.
Men jag vågade inte. Titta alltså.
Hur ska jag kunna ta bort dig om du till och med har ett hjärta?
De berättade att jag var i vecka 8,4.
Sen frågade de om jag verkligen var säker på att det var det här jag ville?
- Jaa... Eller asså neej. Eller...jag vet inte...suckade jag medan tårarna rann ner för kinderna.
De föreslog en tid hos kuratorn, som jag gick med på.
Den är imorgon bitti.
Jag verkade virrig, borta och puckad.
Nu är jag hemma hos mina föräldrar, de pressar på om aborten en del.
Speciellt Mamma.
Hon har sagt elaka saker idag.
Jag orkar inte...
Slutat ljuga har jag i alla fall.
Det kändes så fel.
Jag var tvungen att berätta sanningen, och de gick ganska bra.
Känns som att jag är mer eller mindre tvungen till abort,
fast jag vill inte.
Det gör så ont...
Kommer leva med skam och ånger för resten av mitt liv.
Och jag kommer nog sörja dig länge, min dotter eller son.
Min Maja eller Teodor.
Jag fruktar stunden som snart är här.
Är rädd. Och ledsen.
Fast mest ledsen tror jag.
Och jag känner stor skuld.
Som ingen kan förlåta mig för.
Ska jag förlåta mig själv??
Aldrig!
sen ska beslutet vara taget.
Forfarande ändrar jag mej från timme till timme.
Jag gör inget annat än gråter.
Men jag tror...att jag är tvungen att ta bort dig.
Om jag nu klarar det.
På onsdag morgon ska jag svälja tre stora tabletter, efter dem är det kört (som barnmorskan uttryckte de). Sen tar de bort DET under operationen.
Fy faaan.
När jag var på SÖS fick jag göra ultraljud,
gynekologen pratade med sin kollega:
- Okeej, lite längre hit. Såå, däär, ser du? Där är hjärtat.
Jag hajjade till.
Hjärtat??
Herrgud, mitt barn har redan ett hjärta!
Hade jag inte ens tänkt på.
Men de väl klart...
Skärmen var vänd ifrån mig, jag ville fråga om jag fick titta.
Men jag vågade inte. Titta alltså.
Hur ska jag kunna ta bort dig om du till och med har ett hjärta?
De berättade att jag var i vecka 8,4.
Sen frågade de om jag verkligen var säker på att det var det här jag ville?
- Jaa... Eller asså neej. Eller...jag vet inte...suckade jag medan tårarna rann ner för kinderna.
De föreslog en tid hos kuratorn, som jag gick med på.
Den är imorgon bitti.
Jag verkade virrig, borta och puckad.
Nu är jag hemma hos mina föräldrar, de pressar på om aborten en del.
Speciellt Mamma.
Hon har sagt elaka saker idag.
Jag orkar inte...
Slutat ljuga har jag i alla fall.
Det kändes så fel.
Jag var tvungen att berätta sanningen, och de gick ganska bra.
Känns som att jag är mer eller mindre tvungen till abort,
fast jag vill inte.
Det gör så ont...
Kommer leva med skam och ånger för resten av mitt liv.
Och jag kommer nog sörja dig länge, min dotter eller son.
Min Maja eller Teodor.
Jag fruktar stunden som snart är här.
Är rädd. Och ledsen.
Fast mest ledsen tror jag.
Och jag känner stor skuld.
Som ingen kan förlåta mig för.
Ska jag förlåta mig själv??
Aldrig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
