Stockholm

Nu har jag varit hemma här ett tag.
Varit lat med bloggandet måste jag erkänna...
Att komma hem var först bara hemskt.
Fast jag visste att de var slut med Demba så såg jag fram emot att få se honom,
jag hade saknat honom så mycket dessa 5 långa veckor!
Men...när jag ringde, var han kall.
Samma när vi faktiskt sågs.
Jag var chockad.
Plötsligt ville han inte ha mig i sitt liv längre.
För första gången,
så fick jag mitt hjärta krossat.
Jag kunde inte sluta gråta.
Smärtan jag kände var så intensiv.
Jag ringde ett par gånger, skickade några långa sms där jag skrev att jag inte förstog hur han kunde göra såhär.
Hur kunde han inte ens vilja prata om det?
Men han svarade knappt.
Han sa att han fortfarande älskade mig,
men att han inte kunde.
Ungefär 2 veckor senare upptäckte jag på internet att han hade en ny svensk flickvän.
Fy faaan, de sved...
Jag har inte hört av mig på länge nu.
Han har ringt en gång,
men då sa han igentligen inget speciellt.
Det kändes onödigt att han ringt överhuvudtaget.
Nu är jag mer arg än ledsen.
Jag trodde att vi var nära på riktigt,
att han var min vän.
Att vad som än hände så skulle vi alltid vara där för varandra.
Men han bryr sig ju inte alls.
Jag behövde honom,
och han bara lämnade mig.
Och började leta efter nya tjejer direkt.
Det gör fortfarande ont ibland.
Men nu är min attityd mot honom kallare än hans mot mig.
Du är ingen för mig nu, fattar du de?? INGEN!!!
Jag kände aldrig dig.
Jag älskade något som inte fanns.

Jag har nyligen flyttat in till en ny lägenhet i Vällingby med min syster Sofie och hund Jonna.
Så nu bor vi som e liten familj igen! :)
Jag har saknat Sofie,
har längtat efter att vi ska kännas så nära som vi gjorde innan jag åkte.
Och det börjar komma nu.
Lägenheten som Sofie hittade på blocket.se är jättefin och den ligger i ett fint område.
Stort centrum, mysiga promenadsvägar, strand i närheten osv...
Vi trivs jättebra!
Och just nu känns det rätt skönt att få vara hemma ett tag.
Ska resa iväg igen ibörjan på nästa år till Zambia och Australien.

I Indien så gjorde jag en tatuering som jag velat göra sen januari,

då jag gjorde min abort.

Tatueringen är alltså till mitt barn och jag är så himla glad för den!

Den tog lång tid att göra, satt med den ca 20 timmar i sträck.

Fy faaan vilket lidande, med det var värt varenda sekund!

Den behövs dock fyllas i igen.

Jag tänker fortfarande på mitt barn ganska ofta.

I Indien så grät jag en del, och bad mycket.

Birds are crying

for the two of us

2009-01-14

Uppe på ryggen ligger en liten ängel och sover mot en kudde.

Runt om är det stjärnor för att det är natt.